Vad står det i rasstandarden om lundehundens temperament?

Vaksam, energisk och livlig

Vad användes lundehunden till?

Att leta upp, apportera och lämna av lunnefågel till sin förare.

Vad krävdes av lundehunden för att klara av detta?

En liten och mycket vig hund klättrade på de branta, oländiga klipporna för att hämta
lunnefågel till sin förare. Med döden i vitögat varje dag, tog de sig fram mycket säkert och stadigt. I mycket lugn takt, för den som överilade sig och tappade fotfästet, förlorade även livet i de hårda bränningarna i havet nedanför, om de inte redan hade slagit i klippan.

Sedan krävdes mod och dådkraft för att våga ta lunnefågeln. Näbbarna är mycket kraftiga och lunnefågeln kan nypas hårt. Att därefter ta sig tillbaks ut genom hålorna balanserande på den yttersta klippkanten bärande en lunnefågel i munnen var säkert ingen sinekur. Men oförtröttligt jobbade de på till glädje för sin ägare.

Men lundehunden var säkert också en uppskattad gårdshund, som varnade vid varje fara. Kanske att de t.o.m värmde husbondens säng om natten. Varma och goa är de ju sannerligen.

Hur är lundehunden idag?

Enligt mitt förmenande som rasstandarden säger: Vaksam, energisk och livlig. Vaksam stämmer i allra högsta grad på lundehunden. Ingenting undgår en lundehund. Främmande människor och hundar möts med att skällande springa emot dem. Genom direktattack skall främlingarna skrämmas på flykten. Så mycket mod i en så liten hund! Om främlingen inte flyr ändras snabbt strategin. För att vara så dumdristig att man går till direkt attack och biter främlingen är inte lundehundens stil, skälla går bra, att försöka skrämmas går bra, men blir främlingen kvar får man ta kontakt med densamme. Hur man tar kontakt ändras från fall till fall och är självklart även avhängigt av var man befinner sig.

Lundehunden är dessutom mycket snabb på att muta in sitt revir. Det krävs bara att man sätter sig ner 5 min på en stubbe i skogen, så är det lundehundens nya revir. Och inkräktare skall således skrämmas bort. En intressant detalj är att ifall jag står och pratar med en annan hundägare på min promenad så ingår även dessa nya bekanta i flocken/reviret och allt är frid och fröjd. Men när vi har talat färdigt och våra nya bekanta går, då någonstans passerar de en osynlig revirgräns och då varnar mina lundehundar igen, de är återigen inkräktare. Men vänder våra nya bekanta och kommer tillbaka så kollas de av på nytt och därefter har de fått nytt godkännande. Reviret bevakas noggrant.

Lundehunden är till sitt väsen vänlig och lätt att komma till tals med. Främlingar som kommer på besök i vårt hem, möts självklart av skall, men så fort de har kommit innanför dörren så viftas det på svansen och det är jättekul. Vänligt intresserad, nyfiken på alla nykomlingar, så upplever jag lundehunden.

Orädd och förnuftig möter den all nya intryck, men viktigt att komma ihåg är att aldrig stressa på lundehunden, när den vill ha tid att titta och ta in en ny situation. Det kan vara så banalt som en plötslig färgskiftning på tågperrongen, att hoppa in i en ny bil etc. En lundehund vill instinktivt kolla av det okända innan de ger sig ut på det. Ingen lundehund är så dum att den äventyrar sitt liv genom att bara kliva ut i det okända. Det kan ju vara klippväggen som tar slut och endast evigheten som möter den om den inte ser upp.

Urgamla överlevnadsstrategier som ibland kanske uppfattas som konstigt av oss urbaniserade nutidsmänniskor. Men lundehunden fäller ut alla 4 landningsställen om man försöker stressa på den när den bara ville “titta” lite. Får den några ögonblick på sig så är den redo att fortsätta.

Lundehunden behöver få en mycket nära relation till sin ägare, både för att rätt utveckla sin personlighet, men viktigast av allt: För att bli en glad, harmonisk och hel lundehund. Den blir helt enkelt olycklig, lite osäker på vem den tillhör, en flockhund utan identitet, om den inte får etablera ett partnerskap med sin ägare. Lundehunden är vaksam, energisk och livlig och därför stressar den lätt upp sig som rastgårdshund.

Men får den vara nära sin ägare och följa familjens rytm, blir den en lugn och avstressad sällskapshund. Om jag som ägare respekterar min lundehund och ger den frihet att vara sig själv, då möter den mig med respekt och blir mig fullständigt hängiven för resten av sitt liv. Jag upplever lundehunden som en utomordentligt bra sällskapshund. Stadig och orädd, bra med barn, stressar inte upp sig för småsaker, följsam men ändå självständig, nyfiken och pigg på aktiviteter. Men behöver inte en massa sysselsättning för att trivas, bara den får vara med när familjen gör något. Kelig och trogen. Ja, en bättre kamrat kan man inte ha.0

En personlig betraktelse av lundehunden, Monika Jansson, kennel Mountjoy