Lundehundens tassar är unika!
Frans “Tazze”, fotograf Cecilia Obitz
Många förfasar sig över tassarnas utseende och man blir van vid frågor som:”Men skadar sig inte hunden?”
“På vår ras tar man bort extra sporrar – det borde väl du också göra?” “Fastnar inte hunden i skogen?”
Alla som är invigda i denna ras vet att lundehunden har fullt utvecklade tår, precis som ett par extra tummar.
Visst kan de väl bryta en tå eller tappa en klo på samma sätt som hos vanliga hundraser – mera onormalt än så är det inte.
När man läser standarden och kommer till kapitlet om tassarna så undrar man ofta hur de som inte är bekanta med rasen kan
förstå hurdana tassarna är?!
Här kommer en förklaring:
Framtassarna har minst två extra tår (oftast en tvåledad och en treledad tå) med senor
och muskler. Detta ger tassen ett kraftigt utseende. Fem tår av sex bör ingå i själva tassen;
det betyder att den femte tån helst ska ingå i stödytan. En vanlig hund har 5 trampdynor
medan lundehunden har 8. Lundehunden kan böja och sträcka på sina extratår och även “gripa tag” i saker, precis som om den mänskliga handen hade två tummar.
Hundarna har enorm nytta av denna tasskonstruktion när de klättrar i berg. De kan klättra uppför nästan lodräta bergsväggar genom att gripa tag med extratårna i sprickor och håligheter i berget.
Baktassarna ska ha minst 6 tår och hunden stöder på 4 av tårna. När hunden står på plant
underlag ligger vikten normalt på tårnas trampdynor. Baktassen skall ha 7 trampdynor,
där den stora tramdynan är “förlängd bakåt”. Denna förlängda trampdyna fungerar som
extra bromskuddar när hunden är på väg nedför branta berg. Då sträcker den ut
framtassarna och hasar sig ned med baktassarna tätt intill varandra för att täcka en så stor
yta av berget som möjligt.
Baktassen sedd underifrån
Lundehunden kan ha fler än 6 tår/klor per tass – detta är inget fel. Fem tår kan förekomma på baktassar utan att medföra
prisnedsättning i utställningssammanhang.
Klättraren
Siv Kvarnström, kennel Boromir, delar med sig sin kunskap.
Den norska lundehunden är hundvärldens sista stycke orörd natur och det är vår plikt att ta hand om den som sådan. Lundehunden härstammar från Lofoten i norra Norge. Den användes för flera hundra år sedan till fångst av lunnefågel. En bra lundehund värderades lika högt som en mjölkko!
Lundehunden är en särdeles intressant och annorlunda ras. De har många unika egenskaper:
Rasen är en zoologisk raritet genom att ha sex fullt utvecklade tår på varje tass. När hunden klättrar i berg, har den en enorm nytta av denna konstruktion.
De kan bokstavligt talat “stänga öronen”. Ytterörat kan vikas ihop och skyddar på detta sätt örats innersta delar mot sand
och fukt.
Den översta nackkotan är förenad med hjärnskålen på ett sätt som gör nacken extra rörlig; huvudet kan böjas så långt bakåt
att pannan vidrör ryggen.
Muskulatur, senor och ledband i bogarna är så tänjbara att hunden kan “slå ut med armarna”. Frambenen kan sträckas bakåt och ligger då längs med rygglinjen. Bakbenen kan sträckas framåt så att de ligger bakom hundens nacke. På grund av sina extra tår och flexibiliteten i benen har lundehunden ett speciellt gångsätt; de “paddlar” med frambenen och det ser ut som om de “ritar” stora cirklar i luften. De har aningen trånga bakbensrörelser och det ser ut som om de “trippar” fram.
Det finns en speciell kontakt mellan lundehunden och dess ägare. Man kan släppa lös sin hund utan att vara rädd att den springer sin väg. Dessa hundar är “programmerade” att alltid finnas i din närhet; de håller dig alltid inom syn- eller hörhåll. Detta beror troligen på att dessa hundar för så lång tid använts till lunnefågelfångst där ett flertal hundägare tog med sig ett antal hundar var till bergen, där de släpptes lösa. Det gällde för hunden att hålla koll på sin ägare.
Att äga en lundehund är som att ha en blandning av katt (lika smidig), räv (lika smart) och varg (lika vild och primitiv). Lundehunden lär sig snabbt och lätt. Man behöver knappt träna dem alls, man kan gott påstå att det är tvärtom. Den gyllene regeln är att alltid komma ihåg att arbeta MED din lundehund, inte EMOT den! Denna hund älskar att vara med sin ägare och familj, de bryr sig inte om andra människor eller andra hundar. De är extremt lojala och ger dig all sin uppmärksamhet.
Tack vare sin storlek är de lätta att ta med överallt. Lundehunden har ett underbart kroppsspråk; de skuttar upp och vidrör dina fingertoppar med sin nos när du är på promenad eller hoppar emot dina vader med sitt bröst bara för att säga “Hej, här är jag!”. De gnider sitt huvud och sin nos emot dina ben bara för att tala om att de älskar dig eller när de fått en smaklig måltid, precis som en nöjd katt. De jagar sin mat eller en leksak med sina tassar och slänger upp den i luften precis som en katt eller räv som jagar ett möss.
Många lundehundar ger ifrån sig små speciella ljud när de är alerta eller har något att berätta; det låter som en duvas kuttrande – om man har flera hundar kan det låta som att lyssna på ett duvslag.
Lundehunden behöver knappt någon pälsvård. Du behöver borsta hunden när pälsen är i fällning (ungefär en gång om året). Lundehundens päls verkar vara smutsavstötande; när pälsen torkar, faller smutsen av. Vanligen tvättas hunden en gång om året i samband med pälsbytet. Det är väldigt svårt att fånga denna speciella hund på papper – man måste bara uppleva den!