Hälsotillstånd hos Norsk Lundehund

Världens mest speciella hundras?

Norsk Lundehund är fortfarande en av världens mest sällsynta hundras, och kanske den mest unika av dem alla. Alla nu levande lundehundar härstammar från ett fåtal, besläktade individer. Medlemmarna i Norsk Lundehundklubb har hela tiden drivit en planlagd avel för att bredda avelbasen så mycket som möjligt. Eftersom alla de ursprungliga hundarna var nära besläktade, har det viktigaste målet med aveln varit att göra så många olika kombinationer som möjligt, på så sätt att får man nya  kombinationer av hundens genetiska arvsmassa. Men likväl ska vi komma ihåg att  alla hundarna inom rasen ändå är besläktade med varandra. Vi kan därför inte tala  om att det finns olika linjer av lundehund.

En av världens friskaste hundar?

Norsk lundehund är en mycket frisk och sund ras. Problem som är kända i andra hundraser, har inte förekommit eller skapat problem hos norsk lundehund. Det finns inte registrerat någon höftledsdysplasi (HD) eller armledsatros (AD) hos rasen. Veterinärer som känner rasen, eller Norsk Lundehundklubb, menar att det inte föreligger något behov av att undersöka om dessa hälsotillstånd eller liknande skelettsjukdomar finns i rasen eller ej. Ögonsjukdomar är inte heller något problem i rasen.

Lättskött och robust

Rasen är lättskött och robust. Den är outtröttlig på tur och har inga problem med att följa mycket större hundar över långa distanser. Därför är den en populär ”maskot” bland de som kör hundspann (i Norge, översättarens anmärkning). Den har ett tydligt och säkert språk som de större hundarna lätt förstår, och tål fint att springa mil efter mil lösa tillsammans med vältränade slädhundar, som grönlandshund eller samojed. Lundehunden har en päls som tål kyla och regn bättre än de flesta hundar, och särskilt bättre än många andra raser av samma storlek.

Sex tår och ojämnt bett

Norsk lundehund har en del säregenheter när det gäller anatomi som ingen annan hundras har. Den ska ha sex tår på alla fyra tassarna, och kan böja skulderna och nacken betydligt mer än andra hundar. Denna vighet kom väl till pass när den skulle hämta fåglar i ”lundeura”. Bettet är ofta ojämnt och det är ganska vanligt med underbett, särskilt omvänt saxbett. Det är vanligt att de små premolarerna saknas. Detta hämmar på intet sätt hunden och räknas inte som ett fel i rasen. Perfekt saxbett är sällsynt.

Lundehunden kan bli väldigt gammal

Lundehunden kan bli mycket gammal. Många blir över 12 år och det är inte ovanligt att höra om hundar som fortfarande är pigga när de har passerat 14 år.
Även om norsk lundehund är en väldigt frisk hund så förekommer det sjukdomar även hos denna ras. De sjukdomar som förekommer i rasen kan delvis knytas till att alla dagens hundar härstammar från några få besläktade individer, alltså det vi kallar inavelseffekter.

IL (intestignal lymfangiectasi)

Norsk lundehund har en sjukdom som förekommer på uppskattningsvis 1 av 10 i Norge. Detta antagande är baserat på praktisk erfarenhet då det inte förekommer någon statistik på detta idag. Norsk Lundehundklubb använder efter  rekommendation från Norges Veterinärhögskola, namnet Intestignal Lymfangiectasi (IL) på sjukdomen. Namnet ”lundehundsjukan” eller ”lundehundssyndromet” brukar också användas på sjukdomen vilket vi inte är så lyckat. Veterinärer som inte känner till rasen, har haft en tendens till att diagnostisera lundehundsjukan på var och varannan lundehund som har kommit in med mag-tarm-symptom, och därmed har en del hundar blivit felbehandlade. Sjukdomen är också känd hos andra hundraser och hos helt andra arter än hund. IL förekommer bl.a. hos schäfer, grönlandshund, grosser münsterländer, engelsk setter och troligen hos flera hundraser. Sjukdomen är känd hos kreatur och förekommer hos människor. Intestignal Lymfangiectasi (IL) är ett tillstånd där lymfsystemet i kroppen och då särskilt den delen av lymfsystemet som ligger runt tarmen, inte fungerar och blockeras så att lymfa läcker från lymfådrorna och ut i tarmen och omkringliggande vävnad. Detta kan bero på en medfödd onormal utveckling av lymfkärlen, en inflamation eller en tumör. Men man har idag inte något belägg för att säga att IL hos lundehund är ett medfött tillstånd.

Symptom – kontakta veterinär!

Symptomen på IL hos lundehund är ofta diarré och uppkastningar/kräkningar, samt vätskeansamling i bukhålan eller andra organ, som hjärtsäcken. När vätska samlas i hjärtsäcken, får hunden inte diarré och uppkastningar/kräkningar som första symptom, men istället får den symptom på hjärtsvikt (akut sjuk med flämtande andhämtning, blå slemhinnor och darrningar/ostadig gång). I båda fallen är det oerhört viktigt att snabbt komma till veterinär, och lika viktigt är det att göra veterinären uppmärksam på att hunden kan ha IL. Symptomen kan påminna om förgiftning och förväxlas ofta med detta. Orsaken till att sjukdomen uppstår är inte känd, men en del faktorer och symptom som kan knytas till sjukdomen är kända. Den sjuka har en onormal förstoring och tillstoppning av lymfkärlen i tarmen. Lymfsystemet ska transportera överskott av vätska från vävnaden, samt fungera som reningsanläggning av bakterier vid inflammatoriska tillstånd. I och omkring tarmen är lymfan mjölkvit för att den suger upp näringsrik vätska med mycket fett från tarmen. Med IL sviktar denna uppsugning. Blodet skall innehålla en viss nivå av proteiner inkluderat albumin för att fylla sin uppgift med att transportera syre och näringsämnen, samt vätska ut till alla vävnader. Med IL blir inte proteinrik och fettrik lymfa uppsugen i blodkärlen, utan läcker ut i tarmen. Detta tillstånd kallas på engelska för ”proteninloosing enteropati”. Proteintappet orsakar en ökad produktion av proteiner i levern och en ökad belastning på levern. När proteintappet överstiger leverns förmåga till att producera nya proteiner, uppstår en proteinförlust i blodet (hypoproteinemi). Detta påverkar den osmotiska balansen i blodet, och vätska läcker ut i vävnader och kroppshålrum. Detta gäller särskilt bukhålan, som kan bli svårt vätskefylld och verkar ”stinn” och  uppfylld att ta på. Som nämnts får några hundar också betydande vätskeansamling i  hjärtsäcken eller brösthålan, något som medför en betydande belastning på hjärtat,  detta kan leda till hjärtsvikt om det inte behandlas fort. Många hundar med IL får  också vätskeansamling under huden, något som gör att hunden ser tjock ut, men  den känns mjuk och svampig att ta på.

Som en följd av den sjukliga förändringen i tarmen så blir tarmluddet skadat. Detta  reducerar näringsupptaget från tarmen ytterliggare, vätska läcker ut i tarmen och  hunden får kraftiga, ihållande, vattenliknande diarréer. En hund med kronisk IL kan  ha diarré och uppkastning med kaskad kräkningar. Hunden magrar av, pälsen blir ful.  Hunden blir orkeslös och tappar muskelmassa.

Kliniska fynd

Hunden bör behandlas av veterinär som har erfarenhet att behandla lundehundar  med IL. Med blodprov påvisas om hunden har för lågt innehåll av proteiner i blodet.  Både albumin- och proteinvärdet är lågt. Hunden har också ofta för lågt calcium och  kolesterol i blodet samt en reducerad mängd vita blodkroppar (lymfocyter). Kalciumtappet i tarmen är bundet till albumin och kolesterol blir lågt för att fett tappas  genom tarmen och tas dåligt upp.

Orsaker

Orsakerna till att enstaka hundar utvecklar IL är inte känt. Men praktisk erfarenhet  från lundehundsägare tyder på att hunden före sjukdomsutbrottet ofta har upplevt  en eller annan form av akut eller kronisk stressbelastning. Exempel är psykisk stress i  hundens miljö. Lundehundar på stora kennlar har en lättare tendens till att få  sjukdomen. Orsaken kan vara att hunden måste konkurrera mer med sina artfränder  om kontakten med husse/matte och om en god position i flocken. Orsaken kan också  vara att det blir en ökad smittbelastning då många hundar sammanförs. Några  hundar rapporterats insjuknat i IL efter att hunden varit med om en stressande  intensiv konkurrensverksamhet, som utställningar osv. Hundar som har blivit  påkörda, angripen och/eller skadad av andra hundar eller har varit utsatt för olyckor
som huggormsbett eller liknande får ofta IL kort efter. Några har rapporterat om IL  kort efter en antibiotika kur, men man har inga bevis för att det är antibiotikan som  gett IL. Det kan lika gärna vara infektionen hunden fick antibiotikan för, som gav IL.

Utfodring av lundehundar

Många har påpekat att IL kan ha något med utfodringen att göra. De flesta
hundägare utfodrar sina hundar med torrfoder. Ett bra torrfoder vill normalt fungera  bra till en frisk lundehund, men använd aldrig de simplaste märkena. Var noga med  att välja ett foder som har ett bra näringsinnehåll och som passar i förhållande till  hundens aktivitetsnivå. En hund som tränas mycket fysiskt, behöver ett foder med  ganska högt innehåll av proteiner och fett. Mot en hund som lever ett lugnt och stilla  liv, som har ett lägre behov av proteiner och fett. En hund som är mycket ute i kyla  och på tur, behöver ha en viss mängd fett. Vill man utfodra sin hund med hemlagad  mat, rekommenderas en diet med ljust kött som kyckling och vit fisk som den  viktigaste animaliska proteinkällan.

Arv

Det är helt klart ett ärftligt element i förekomsten av IL hos lundehund. Detta vet vi  för att norsk lundehund har mer IL än många andra raser. När man har en
anhopning individer inom en ras som är närmare besläktade med varandra än vanligt  i en hundpopulation, räknas sjukdomen som genetiskt betingad. Vi vet däremot inte  något om hur IL ärvs. Det ser helt klart ut som om det är flera gener involverade,  eftersom sjukdomen debuterat i olika åldrar och med varierande symptom, samt i  olika grad hos olika individer. Det verkar också vara klart att det som ärvs, är en viss  disposition för att utveckla sjukdomen, inte själva sjukdomen. Förutom arv, måste  det finnas en eller flera miljöfaktorer i hundens närmiljö för att sjukdomen ska bryta  ut. En sådan kombination av arv och miljö kallas gärna för ”multifaktoriell- polygenetisk”.

Kan vi avla bort IL?

Det är helt klart individuella olikheter när det gäller IL. De allra flesta lundehundar  (kanske så många som 90% i Norge?) får aldrig IL. Trots att de upplever både  psykiska och fysiska belastningar av olika slag. Jag har gjort flera försök att  registrera förekomsten av IL och leta efter gemensamma släktingar för att se om det  förekommer mer inom enskilda familjer. Dessa försök har jag delvis utfört efter  önskemål från erfarna uppfödare, som önskar råd med tanke på avel. Alla mina  undersökningar har visat att hundar med IL förekommer helt slumpartat och utan  något som helst mönster inom rasen. En undersökning av släktskap kring hundar  med IL har likaledes visat att det inte är möjligt att avla bort IL genom att utesluta  enskilda hundar från aveln, då alla hundarna fortfarande är så nära besläktade med  varandra att vi i så fall måste utesluta alla i rasen.

Insjuknande IL kan inträffa när som helst under hundens liv från det den är 4-6
månader men också hos ganska gamla hundar. Därmed säger det sig självt att IL är  svårt att avla bort. Arvsgången för IL inom rasen är inte känd, och den kommer att  bli svårt att beräkna. Detta p.g.a. att det krävs ett relativt stort antal sjuka hundar  med en säker diagnos för att undersöka det. Det verkar också vara så att ett visst  ”smittsamt element” förekommer i förekomsten av IL. Flera uppfödare har  rapporterat om utbrott av IL på flera hundar samtidigt och dessa hundar har då inte  varit nära besläktade. Själv fick jag IL på en samojed samtidigt som vi hade IL på en  av våra lundehundar men de övriga hundarna i familjen var friska.

IL och genetisk variation

IL är en sjukdom som är relaterad till immunförsvaret och lymfsystemet är en del av  hundens immunförsvar. Vi vet att ett gott immunförsvar hos en hundras betingar en  viss grad av genetisk variation. Detta betyder att ett avelsprogram som reducerar  inavel också kan reducera förekomsten av IL, därför att vi får en ökad genetisk  variation så att immunförsvaret hos rasen blir bättre.

Behandling av lundehundar med IL

Det är väldigt viktigt att kontakta veterinär om hunden visar några tecken på de
symptom som beskrivs. Kontakta en veterinär som känner till rasen. Några
veterinärer vill gärna ta tarmbiopsi för att påvisa att hunden har IL. Tarmluddet hos  en hund med IL är fyllt med mjölvit lymfa och är dessutom skadat så att morfologien  är ändrad. OBS! Gå aldrig med på tarmbiopsi. En tarmbiopsi medför onödigt lidande  och stress för hunden och kan tillföljd av ingreppet göra hunden mycket sjukare.  Tarmbiopsin är ingen behandling och är helt onödig att göra för att ställa diagnosen  IL. Tvärtemot kan stressen vid ingreppet bli för mycket för den sjuka hunden och  göra att den dör.
Diagnosen IL ställs med hjälp av att mäta proteinerna i blodet och att följa upp med  mätningar över en tid, samt en undersökning av hundens generella hälsotillstånd.  Blodprover på en lundehund med IL visar helt onormala blodvärden. En veterinär  som inte är bekant med sjukdomen kan tro att hunden är döende som en följd av  organsvikt och föreslå att avliva hunden. Men med rätt behandling kommer hunden  troligtvis att tillfriskna och bli helt frisk.

Hunden måste ha cortison över en kortare eller längre tid, samt äta diet över en
längre tid. Ofta ges en B-vitamin injektion också. Några får också antibiotika för att  stoppa en eventuell infektion som kan komplicerar sjukdomen ytterliggare. Är  hunden väldigt spänd och vätskefylld i buken han även tappning av vätskan ge en  snabb bättring av allmän tillståndet. Vattendrivande medicin och medicin som verkar  mot diarré, samt medel som dämpar kräkningstendenser ges ofta då hunden är akut  sjuk. Normalt blir hunden frisk och de flesta hundar kan återgå till sin normala mat  efter en tid. Andra måste ha special anpassad diet under flera år. Några få svårt  sjuka hundar dör av sjukdomen. Detta gäller särskilt hundar som också får andra  problem som mag-tarminfektioner, hjärtsvikt eller cancer.

Diet till lundehundar

När hunden får IL är det nödvändigt att ge den dietmat. En veterinär med
kompetens på sjukdomen ska kunna ge goda råd om den diet hunden ska ha. Det är  ofta rätt att utfodra hunden med en diet utan torrfoder eller med ett specialfoder  från veterinär till dess sjukdomen är under kontroll.
En diet bestående av ris, vitfisk eller kyckling samt vitaminer är nödvändig och
rekommenderas. Många tillsätter mineraler som tångmjöl eller liknande. Det är viktigt  att utfodra hunden med små portioner men ofta (kanske bara en tesked per måltid)  medan hunden är sjuk. Detta kan hindra illamåendet och kräkkaskaderna. Hunden  behöver lugn och ro och bör skyddas från smitta från andra hundar.  Några rekommenderar tillskott av johannesbrödkärnmjöl för att binda maginnehållet  och tillskott av algbaserade mineraler, för att ersätta mineralförlusten till följd av  diarré.
Det kan ta lång tid att få hunden frisk, med flera återfall under vägen men de flesta  blir ändå helt friska och lever ett normalt liv sedan. Några hundar kan vara på  gränser till att få IL flera gånger, utan att bli allvarligt sjuka.

Förebyggande

Norsk Lundehundklubb ger råd angående förebyggande av IL. Det viktigaste är att  hunden lever ett gott och stabilt liv hos sina ägare. Det är INTE en ras som lämpar  sig för stora hundhållningar i kennel. Lundehunden är beroende av att få vara  tillsammans med sin ägare och leva med de människor som den tycker om.
Vi avråder också på det bestämdaste från att kastrera en lundehund, då kastrerade  hundar har lättare att få IL. Det kan bero på den hormonomställning som blir till följd  av en kastration. Det kan också bero på den stress som hunden utsätts för vid själva  ingreppet, ofta får vi rapporter om utbrott av IL en kort tid efter en kastration. En  kastrerad hanhund ger ofta förvirrande signaler till andra hundar och detta kan öka  på den sociala stressen, något som återigen kan medföra utbrott av IL.

Man ska inte överbeskydda sin hund. Ge den gärna lite variation i kosten redan från  det att den är valp, växla flera typer av torrfoder, ge gärna lite tilläggsfoder och  tuggben. Låt den få smaka på matrester, särskilt kokt fisk. Detsamma gäller smitta,  var inte rädd för att låta hunden leva ett normalt hundliv där den får utforska världen  på hundars vis och få hälsa på andra hundar. För att få ett gott immunförsvar  behöver den vara vältränad, inte understimulerad eller överviktig.

Hade lundehunden på Lofoten IL?

Den frågan får vi nu och då, och det har vi inget svar på. Men det är troligt att anta  att det var en viss dödlighet bland hundarna på Väröy. Det fanns ingen veterinär där  och hundarna var arbetsdjur som gjorde nytta för födan. Blev de sjuka blev de säker  så väl omhändertagna som det gick, men det dog säkert hundar från tid till annan av  sjukdom, men man vet inte av vilka sjukdomar de dog. Ett är säkert: lundehundarna  på Väröy blev inte utfodrade med torrfoder. De fick matrester, fiskrens och försåg sig  säkert själva med rutten fisk och självdöda fåglar eller får som låg i lundeura eller  vattenbrynet. Ännu idag är en lundehund som får vara mycket lös duktig på att själv  förse sig med mat.
De gamle från Väröy har alltid hävdat det samma som vi säger om
lundehunden idag: Att dessa små spetshundar är oerhört friska och enkla
att ha och klarar sig själv för det mesta om det bara får tak över huvudet,
omsorg och kärlek.

IL och inavel

Dagens lundehundstikar valpar lätt och är goda mödrar. Bra socialiserade hanar är  goda avelshanar med sunda drifter. Lundehunden är idag en ras som det är
förhållandevis lätt att avla på. Norsk lundehund har haft enklare symptom på
inavelsproblem tidigare. Detta har visat sig i form av små valpkullar och problem med  fruktbarhet hos både tikar och hanar. Det har också funnits en misstanke om dåligt  immunförsvar hos enskilda hundar, möjligen i samband med IL.

För att lundehunden skall fortsätta att vara en så frisk ras, måste vi också i
framtiden avla så brett som möjligt. Det vill säga att så många hundar som
möjligt sätt i avel. Norsk lundehundklubb uppmanar därför alla som har  friska tikar till att avla på dessa och ägare av friska hanhundar uppmanas  till att göra dessa tillgängliga för avel.

Det avråds att linjeavla på rasen, och inavelsgraden bör hållas så låg som möjligt. Ett praktiskt råd är att ingen hund bör finnas två gånger på en fem-
generations stamtavla. Det rådet bör också följas hos lundehundar utanför Norge,  annars kommer det att bli en risk för inavelsdepression. När man väljer en  avelspartner till sin hund, kan man få hjälp genom att kontakta Norsk
Lundehundklubb eller respektive lands klubb.
Många uppfödare är villiga att ställa sina avelshanar till förfogande för tikar i andra  länder. Avelsrådet för Norsk Lundehundklubb är gärna behjälplig med att förmedla  kontakter med aktuella hanhundar så långt det går.
Mer om IL går att läsa i dokumentet här

Lundehunden och dess hälsa i framtiden

Norges Veterinärhögskola är Norges främsta experter på Norsk lundehund. Det finns  också många duktiga smådjursveterinärer i de större städerna och förstås så kan  även Norsk Lundehundklubb ge råd till var och en om de bästa veterinärerna för vår  ras i Norge.
Norsk Lundehundklubb önskar att fortsätta med det forskningsarbete som startade  på Lundehund och IL vid veterinärhögskolan för flera år sedan. Vi önskar också att  företa en grundligare kartläggning av lundehundens hälsa i Norge.

Texten skriven 2007 och reviderad 2008 av Ingvild Svorkmo Espelien, sekreterare i  avelsrådet för Norsk lundehund i Norge, genetiker (cand. Scient. I cellbiolgi från  NTNU i Trondheim) och lektor i smådjur.
Fritt översatt av Cecilia Obitz, 2010

Tillbaka till toppen